Vinden blåste med en ovanlig intensitet den natten, och bar med sig en känsla av oro. I en liten by, långt från stadens liv och rörelse, befann sig Clara ensam i sitt hus, en gammal familjebyggnad som hade sett bättre dagar. Väggarna var täckta av damm, och luften luktade fukt, en kombination som alltid hade framkallat en konstig melankoli hos henne. Men under de senaste dagarna hade hon känt att något mer lurade i skuggorna.
Sedan hennes mor hade gått bort, hade Clara kämpat med en djup tomhet. Hon hade funnit tröst i de brev hennes mor hade lämnat till henne, fyllda med minnen och råd. Men i ett av breven fångade en fras hennes uppmärksamhet: “Ignorera aldrig vindens viskning, Clara.” Den varningen hade börjat hemsöka henne, särskilt på natten, när vinden verkade bära oförståeliga ord, som en avlägsen sång.
En natt, när hon förberedde sig för att sova, väckte ett ylande från vinden henne. Hon satte sig upp i sängen, hennes hjärta bultade. Skuggorna i hennes rum verkade röra sig, och genom fönstret såg hon den fulla månen, stor och ljus, som kastade ett kallt ljus på golvet. Det var då hon hörde en viskning, klar och distinkt: “Clara… kom.”
Panik sköljde över henne, men det gjorde också en oförklarlig nyfikenhet. Var det hennes mor? Var det bara hennes sinne som spelade henne spratt? Trots sin rädsla reste hon sig och närmade sig fönstret. Utanför virvlade vinden döda löv, skapade former som verkade dansa till takten av en gammal rytm. Viskningen hördes igen, högre: “Clara, kom till skogen.”
Efter ett ögonblicks tvekan klädde Clara på sig och lämnade huset. Den kalla luften utanför kändes, och vinden verkade svepa omkring henne i en kylig omfamning. Hon gick mot skogen som gränsade till hennes hem, en plats hon alltid hade känt som en tillflykt, men som nu verkade hotfull. När hon vågade sig in i mörkret filtrerade månljuset genom grenarna, skapade oroande skuggor som verkade röra sig med ett liv av sitt eget.
När hon nådde en glänta förvandlades viskningen till ett oavbrutet mumlande, som om tusen röster talade på en gång. Clara stannade upp, och vinden verkade stanna med henne. I mitten av gläntan stod ett gammalt ekträd, dess vridna stam och kala grenar en störande syn, som om trädet fångade ekon av själar som hade passerat där.
Plötsligt fångade något hennes uppmärksamhet. Vid foten av eken låg en liten trälåda täckt av mossa. Clara hukade sig ner och, darrande, öppnade den. Inuti fann hon en serie slitna brev, liknande hennes mors, men med namn hon inte kände igen. På toppen av ett av dem läste hon sin mormors namn, följt av en varning: “Följ inte vindens viskning, eller så kommer du att tappa vägen.”
Claras hjärta sjönk när hon insåg att varningen gällde henne. Breven innehöll berättelser om andra som hade följt viskningen, bara för att försvinna utan ett spår. En känsla av skräck omfamnade henne, men innan hon kunde reagera, slet vinden vilt, snodde lådan ur hennes händer. Clara hoppade upp, men vinden började virvla runt henne, skapade en virvel av löv och viskningar som ekade i hennes sinne.
“Clara, kom…” Rösterna intensifierades, och i det ögonblicket kände hon en närvaro som omger henne, som om skogen var levande och krävde hennes uppmärksamhet. I förvirringen kom Clara ihåg vad hon hade lärt sig av sin mor: låt aldrig rädslan ta över. Med all sin styrka skrek hon: “Nej, jag kommer inte att följa er!”
Vinden stannade plötsligt, som om den blivit slagen. Rösterna förvandlades till ett sorgset klagande, och Clara insåg att hon hade återfått kontrollen. Hon vände sig om och sprang tillbaka hem, kände hur skogen motstod hennes utgång, som om den inte ville släppa henne. Varje steg var en kamp, men synen av hennes hem, upplyst av månljuset, drev henne framåt.
Till slut lyckades hon nå dörren och smälla igen den, och lämnade vinden och mumlandet utanför. Hon lutade sig mot dörren, andfådd, kände kylan som fortfarande omger henne. I tystnaden hörde hon viskningen igen, men den här gången var den annorlunda. Istället för att kalla på henne verkade den vara en varning. “Glöm inte vindens viskning.”
Clara satte sig på golvet, darrande, och förstod att skogen och vinden alltid skulle vara där, en mystisk kraft hon aldrig kunde ignorera. Rädslan förblev inom henne, en ständig påminnelse om att ibland är ekon från det förflutna mer verkliga än man vill tro. Sedan dess har vinden aldrig slutat viska till henne, men Clara visste redan att, även om hon kunde höra den, skulle hon aldrig följa den igen.