När Clara bestämde sig för att besöka sin mormors gamla hus hade hon ingen aning om att det skulle bli en upplevelse som skulle prägla hennes liv för alltid. Huset, beläget i utkanten av byn, hade alltid varit omgiven av rykten. Byborna talade om viskningar som hördes på natten och skuggor som rörde sig bakom fönstren. De flesta människor undvek att passera i närheten, men Clara kände en konstig koppling till platsen.
Vid ankomsten reste sig huset stort, med sina slitna träväggar och dammiga fönster. När hon korsade tröskeln kände hon en rysning längs ryggraden. Atmosfären var tryckande, som om själva luften var tung av osagda berättelser. Clara tog ett djupt andetag och steg in i dunklet.
På den första natten, medan hon utforskade rummen, hörde hon en mjuk viskning, nästan som en melodi. Den kom från hennes mormors rum. Nyfiken närmade hon sig, men när hon öppnade dörren fann hon rummet tomt, fyllt med damm och spindelnät. Även om ljudet hade tystnat, kvarstod känslan av att bli iakttagen. Den natten höll hon sig vaken, rädd för vad som kunde lura i mörkret.
Allteftersom dagarna gick började Clara uppleva konstiga visioner. Hon såg skuggor glida längs väggarna och hörde barns skratt ekande i sitt sinne. Men det fanns inga barn i huset. Hon försökte övertyga sig själv om att det bara var hennes fantasi, men obehaget fortsatte att växa. Nätterna blev längre, och viskningarna blev tydligare, som om de försökte berätta något viktigt för henne.
En dag, medan hon rensade bland sin mormors gamla tillhörigheter, hittade hon en sliten dagbok. Sidorna var fyllda med berättelser om familjen och omnämnanden av en tragisk händelse som inträffat för många år sedan: försvinnandet av flera barn i byn, alltid kopplade till huset. Enligt dagboken trodde vissa att deras själar var fångade, viskande till dem som kom in. Clara kände en rysning. Kunde det vara så att dessa viskningar faktiskt var själarna av de barnen?
Den natten, besluten att avslöja sanningen, samlade hon sitt mod och gick till sin mormors rum. När hon öppnade dörren stötte hon på en antik spegel som hon aldrig hade lagt märke till förut. I dess reflektion såg hon en grupp barn, deras bleka ansikten och tomma ögon som såg på henne i desperation. Clara vände sig om, men det fanns ingen bakom henne. Panik grep tag i henne, och hon smällde igen dörren, kände som om huset skrattade åt henne.
Men nyfikenheten var starkare än rädslan. Följande natt höll hon sig vaken, redo att möta det okända. När viskningarna började reste hon sig och följde rösten till spegeln. Med ett racinghjärta rörde hon vid den. Plötsligt blev spegeln mörk och började vibrera. Clara kände en dragande kraft som drog henne in, och innan hon kunde reagera, blev hon absorberad.
När hon vaknade befann hon sig i en annan miljö. Hon var på samma plats, men huset verkade vibrera av en mörk energi. Hon såg sig omkring och insåg att hon var omgiven av barnen. De var samma som i spegeln, men nu var de oroande skuggor, deras ögon fyllda med sorg och längtan. “Hjälp oss,” viskade de i kör.
Clara förstod att det inte fanns något sätt att fly. I sin desperation försökte hon röra vid spegeln igen, men skuggorna omringade henne och hindrade henne från att gå framåt. I det ögonblicket slog en skrämmande insikt henne: genom att röra vid spegeln hade hon inte bara gått in i deras värld utan också förseglat sitt öde.
Viskningarna blev högre, fyllde hennes sinne med skrik av skräck och sorg. Spegeln, nu en portal, hade tagit hennes själ och bundit den till de andra. Clara såg tillbaka, och hennes mormors hus bleknade bort i luften, medan hennes egen bild reflekterades i spegeln, fångad för alltid.
Viskningarna fortsatte att eka, och varje ny besökare som kom in i huset hörde rösterna, ovetande om att någon återigen hade fallit i husets fälla. När dimman svepte in över platsen blev legenden starkare, och påminde alla om att vissa hemligheter är avsedda att förbli dolda.