Vid slutet av en glömd gata, i ett kvarter där tiden verkade ha stannat, fanns en antikaffär. Dess slitna fasad och dammiga fönster dolde de hemligheter som fanns inuti. När Elena, en ung kvinna som sökte något unikt för att dekorera sin nya lägenhet, klev in, kände hon en rysning längs ryggraden. Luften var tung, som om varje föremål var genomsyrat av en oskriven historia.
När hon utforskade, föll hennes blick på en antik spegel, med en snidad träram som verkade vibrera av en konstig energi. Draget av dess skönhet närmade hon sig, kände en oförklarlig dragning som inbjöd henne att se in i den. När hon gjorde det, märkte hon att hennes reflektion verkade förvrängas. Hennes ansikte blev blekare och hennes ögon mörkare, som om spegeln absorberade hennes väsen.
“Det är en önskespegel,” förklarade den äldre kvinnan bakom disken, hennes röst verkade komma från djupet av affären. “Den som innerligt önskar sig något kan se det reflekterat här. Men var försiktig, önskningar blir inte alltid som man förväntar sig.”
Elena kände en blandning av nyfikenhet och rädsla. Hennes liv hade varit en serie av besvikelser: brutna drömmar, misslyckade relationer och en djup känsla av ensamhet. Kunde det vara möjligt att spegeln kunde erbjuda henne något mer än bara en enkel reflektion?
Den natten, när vinden ylade utanför, satt Elena framför spegeln. Med hjärtat bultande, yttrade hon tyst sin önskan. Hon ville ha ett liv fyllt av kärlek och lycka, längtande efter att koppla samman med någon som förstod henne. Omedelbart kände hon en kyla genom sin kropp, och spegeln började lysa intensivt. När hon blinkade såg hon en figur i sin reflektion: en charmig man, som log varmt. Han var precis den typ av person hon alltid hade velat ha i sitt liv.
De följande dagarna utspelade sig magiskt. Mannen från spegeln, som hon döpte till David, började dyka upp i hennes liv. Hon kände sig levande, som om allt hon någonsin önskat sig äntligen var inom räckhåll. Men när dagarna gick började något i relationen förändras. David blev mer besittande och kontrollerande. Hans en gång så söta ord började få en hotfull ton, som om Elenas önskan hade förvandlat honom till en skugga av vad han en gång var.
En natt, skräckslagen, insåg hon att hon inte kunde separera sig från honom. Varje gång hon försökte dra sig undan, kallade spegeln på henne, och hennes reflektioner blev alltmer ogynnsamma. Det var då hon förstod den äldre kvinnans varning. Hennes önskan hade tagit en monstruös form, och hon hade fångat David, men hon hade också kedjat sig själv till sin egen längtan, en oändlig cykel av längtan och förtvivlan.
Desperat beslutade hon sig för att konfrontera spegeln en sista gång. “Sätt mig fri!” skrek hon, kände sin röst eka i mörkret. Spegeln började darra, och Davids figur bleknade, kvar blev bara hans snedvridna leende. I ett sista försök att fly, krossade Elena spegeln med ett slag av sin hand, men istället för att befria sig, blev hon absorberad av mörkret bakom glaset.
Antikaffären stod tyst. Den äldre kvinnan, som såg på tomheten där spegeln en gång hade varit, log sorgset. “Önskningar är komplicerade,” mumlade hon, “ibland blir det vi önskar oss mest det vi fruktar mest.” I reflektionen av hennes blick bleknade bilden av en förlorad ung kvinna bort, och cykeln började om.