Det var en stormig natt, vinden ylade och regnet slog hårt mot fönstren på det gamla landhuset där Clara hade bestämt sig för att söka skydd. Efter en hektisk vecka i staden hade hon längtat efter en flykt till landsbygdens lugn, men vad hon fann var en oroande isolering. Huset, som hon hade ärvt från en avlägsen moster, var fyllt med dammiga föremål och glömda minnen. Från det allra första ögonblicket kände Clara en konstig närvaro, som om huset självt bevakade henne.
Hon slog sig ner i vardagsrummet och försökte distrahera sig med en bok, men ljudet av stormen och husets knakande höll henne på helspänn. När stormen intensifierades blev atmosfären mer tryckande. Varje åskknall ekade som ett avlägset skrik, och Clara kunde inte låta bli att tänka på de historier hon hade hört om huset: viskande röster, skuggor som rörde sig i mörkret. Hon kröp ihop i sin stol och undrade om hon hade gjort rätt val genom att komma hit ensam.
Plötsligt ekade ett dovt duns från ovanvåningen, vilket avbröt hennes tankar. Hennes hjärta började slå snabbare. Clara bestämde sig för att hon var tvungen att undersöka, även om sunt förnuft sa åt henne att inte göra det. Med en ficklampa i handen började hon gå uppför trappan, varje steg ekade i den tryckande tystnaden. När hon nådde hallen på andra våningen svepte en rysning över henne, och ficklampan blinkade, vilket kastade dansande skuggor som verkade få liv.
När hon rörde sig framåt blandades ekona av stormen med ett ytterligare ljud: ett skrik, knappt hörbart, men det fick hennes blod att frysa. Det kom från ett av rummen i slutet av hallen. Clara stannade, höll andan och undrade om hon hade hört rätt. Hon närmade sig långsamt, kände något dra henne mot den stängda dörren. Med en darrning i handen öppnade hon den.
Rummet var tomt, förutom en gammal spegel täckt med ett vitt lakan. Ficklampan belyste spegeln, och Clara kände en våg av rädsla. När hon steg närmare såg hon sin egen spegelbild, men något var fel. Bakom henne, i spegeln, dök en mörk figur upp, som verkade titta på henne. Clara vände sig snabbt om, men det fanns ingen där. Hon såg tillbaka på spegeln, och reflektionen visade nu hennes ansikte, förvridet av en grimas av skräck.
Desperat backade Clara och flydde rummet. Skriket ekade igen, denna gång högre, och luften blev tung. Hon sprang tillbaka till trappan, men hallen verkade sträcka sig oändligt, och huset började knaka som om det var levande. I det ögonblicket insåg hon att hon inte var ensam. Något mörkt följde efter henne, och närde sig på hennes rädsla.
När hon äntligen lyckades nå första våningen hade stormen nått sin kulmen. Huset skakade under den rasande vinden, och ljudet av vatten ekade som en klagan. Clara letade efter en utgång, men ytterdörren hade stängts, vilket fångade henne inne i huset. Figuren från spegeln manifesterade sig i varje hörn, en konstant viskning som kallade på henne.
Med ett sista försök att fly, letade Clara efter ett fönster, men när hon öppnade det, tryckte vinden tillbaka henne, nästan så att hon föll. Det var då hon hörde skriket igen, denna gång klart och hjärtskärande. Det var ett rop av smärta och desperation, ekande från husets djup, som om själva strukturen skrek för att befria sig från en gammal plåga.
Till slut, i ett ögonblick av panik, fattade Clara ett beslut. Hon gick tillbaka till spegeln, centrum av kaoset som omger henne. Den mörka figuren närmade sig, och Clara, i ett utbrott av mod, skrek med all sin kraft: “Vad vill du ha av mig?” Figuren log, och i en oväntad vändning försvann den, och lämnade bara spegeln.
Med stormen på sin kulmen och hennes sinne fyllt av förvirring, såg Clara på sin reflektion. Men istället för sin egen bild såg hon den mörka figuren, och hon förstod att hon hade blivit utvald. Stormen tystnade plötsligt, och i tystnaden förblev huset tomt, väntande på sitt nästa offer. Clara var fångad, ett eko av det förflutna, dömd att vara ett skrik i stormen för all evighet.