Dimman svepte in den lilla staden San Elías som en förtryckande mantel, vilket gjorde sikten svår och sänkte gatorna i en oroande tystnad. Det var en plats där alla kände varandra, men på dessa dimmiga nätter verkade till och med bekanta ansikten konstiga. Spänningen i luften var påtaglig, och legender om dimman började återuppstå, berättelser som talade om viskande röster som lurade i mörkret.
Martín, en ung reporter, återvände till sin hemstad efter år av frånvaro. Vid ankomsten kände han sig dragen till mysteriet som omger San Elías. Invånarna talade i dämpade toner om en röst som, på nätter med tjock dimma, kallade på dem som var ensamma. Det sades att de som följde den rösten aldrig återvände, men Martín brydde sig inte om varningarna; han var journalist, och en sådan historia var för frestande.
Den natten bestämde han sig för att gå ut och utforska. Han promenerade genom de öde gatorna, dimman omfamnade honom. Hans andedräkt blev till ånga i den kalla luften, och mörkret verkade stänga in honom. Varje steg han tog ekade i hans sinne, som om tystnaden varnade honom för något han inte kunde se. I fjärran hörde han ett mumlande, en mjuk melodi som skar genom tystnaden. Hans nyfikenhet drev honom att följa ljudet.
När han vågade sig djupare in i dimman blev rösten tydligare. Det var en melodi som talade om kärlek och förlust, men det som var mest oroande var att den verkade kalla på honom vid namn. “Martín…” viskade den, och varje gång han hörde sitt namn kände han en rysning längs ryggraden. Rösten, även om den var söt, hade en ton som kändes märkligt bekant.
Hans sinne fylldes med avlägsna minnen, stunder från barndomen, skratt och kramar, men också mörka hemligheter han hade lämnat bakom sig. Rösten ledde honom mot en gammal bro som ledde till kullarna, en plats där han brukade leka med sin syster, Clara, som hade försvunnit för många år sedan. Dimman blev ännu tätare, vilket fick världen omkring honom att blekna bort.
När han nådde bron stannade han, hans hjärta slog hårt. Rösten kallade på honom mer intensivt, som om den bad om hans närvaro. “Kom, bror…” ekade den i hans öron, och ångest fyllde hans bröst. Clara hade varit hans förtrogna, hans bästa vän, och tanken på att hon kanske var där, i dimman, förvirrade honom.
Desperat började han ropa hennes namn. “Clara, är det du?” Dimman rörde på sig, och för ett ögonblick såg han en suddig figur i slutet av bron, en blixt av brunt hår som belyste hans minnen. “Det är jag, Martín…” Rösten var ett eko av hans barndom, och längtan efter att hitta henne tog över honom. Utan att tänka, korsade han bron, varje steg kändes som om dimman tyngde ner honom.
Men när han kom närmare började figuren att blekna. Ångesten förvandlades till desperation. “Var är du?” ropade han, men dimman svalde allt, och det fanns bara tystnad. Melodin förvandlades till en hånfull viskning. “Det finns ingen väg tillbaka…” ekade rösten, och rädslan tog över honom.
När han insåg att han hade fallit i en fälla, försökte Martín vända tillbaka, men vägen suddades ut. Dimman blev ett fängelse, och rösten förvandlades till en kör av skratt som ekade i hans sinne. Ångest och terror omfamnade honom, och med varje försök att fly kände han sig mer fången.
I en oväntad vändning förvandlades rösten till ett hjärtskärande skrik. “Martín…” ekade den ännu en gång, och i ett ögonblick av klarhet förstod han att Clara aldrig hade varit där. Rösten var ett eko av hans skuld, en påminnelse om hans oförmåga att acceptera vad som hade hänt.
Dimman började lösa upp sig, och Martín fann sig tillbaka på gatan, omgiven av husen i staden. Rösten hade försvunnit, men vikten av skuld och sorg kvarstod. När han såg tillbaka bleknade bron in i dimman. Det fanns inga svar, bara en tomhet i hans bröst och ett eko av vad som en gång var.
När han gick bort, lyste stadens ljus med en värme som verkade håna hans ångest. Dimman, däremot, bevakade honom, väntande på det ögonblick han kände sig ensam igen, redo att viska i hans öra och påminna honom om att, även om han hade återvänt hem, fanns det saker han aldrig kunde lämna bakom sig. Berättelsen om hans syster förblev ett olöst mysterium, och rösten i dimman skulle bli hans eviga följeslagare.