Tåget gled smidigt genom tunneln, ljusen blinkade intermittently medan ljudet av motorn ekade i mörkret. Clara satt ensam i en kupé och tittade ut genom fönstret medan mörkret omslöt henne. Hon hade bestämt sig för att ta denna resa för att fly från livet hon lämnat bakom sig: ett utmattande jobb, en relation som hade blivit giftig. Allt hade varit för överväldigande. Denna resa var hennes försök att hitta lite klarhet, men känslan av obehag omslöt henne.
I vagnen fanns det få passagerare, deras ansikten var bara suddiga skuggor i det svaga ljuset. En skrävliga man satt mittemot henne och stirrade på henne med genomträngande ögon som verkade läsa hennes tankar. Clara kände en rysning längs ryggraden och vände bort blicken. Luften blev tung, och murret från tåget förvandlades till en öronbedövande tystnad.
När Clara tittade ut genom fönstret igen, märkte hon att landskapet hade förändrats drastiskt. Träden var vridna och avklädda på löv, som om livet självt hade flytt från den platsen. En tjock dimma började täcka vägen, och en känsla av obehag tog över henne. Hon såg sig omkring, och de andra passagerarna verkade vara förlorade i en djup sömn, omedvetna om vad som hände runt dem.
Den skrävliga mannen stirrade på henne och log, ett oroande uttryck som fick Claras hjärta att slå snabbare. “Det är inte bara en resa,” mumlade han. “Det är en färd mot sanningen.” Hans ord ekade i hennes sinne, och hon undrade vad det kunde betyda. Ångesten började överväldiga henne när dimman tjocknade, tills hon nästan kunde känna den på sin hud.
Tåget stannade plötsligt, och ljusen började blinka igen. Clara kände en impuls att fly, att gå ut och lämna förtrycket av den platsen bakom sig. Utan att tänka reste hon sig och lämnade vagnen. När hon gjorde det, omslöt en isande kyla henne, och hon befann sig på en öde plattform, belyst av ett svagt gult ljus som verkade blinka som om det var levande.
Runt henne fanns det inga spår av passagerarna, bara en djup tystnad. Stationen var gammal, med väggar täckta av mögel och trasiga fönster. Clara vågade sig längre ut på plattformen, kände som om något iakttog henne. Känslan av att bli följd växte, och hennes hjärta bultade i bröstet.
Plötsligt hörde hon ljudet av barns skratt ekande i fjärran. “Vad är det?” undrade hon, hennes röst darrande. Hon följde ljudet, varje steg ekade i ensamheten, tills hon nådde en gammal muralmålning på väggen. Den skildrade en scen från en park, fylld med barn som lekte. Men deras ansikten var suddiga och förvridna, som om de var fångade i en oändlig plåga.
När Clara blev förlorad i målningen, förvandlades murret av skratt till skrik. Hon vände sig om, och den skrävliga mannen var där, leende, men nu fanns det något illavarslande i hans blick. “Du kan inte fly från det du bär inom dig,” sa han, hans röst djup och resonant. Clara kände marken skaka under sina fötter, och dimman omslöt henne helt.
I ett ögonblick tystnade skrattet, och mörkret blev tätare. En känsla av panik överväldigade henne, och med en sista ansträngning vände hon sig för att springa tillbaka till tåget. Men när hon kom fram, smällde dörren igen framför henne. Clara såg sig omkring, och stationen hade förändrats. Den var nu fylld med de förvridna ansiktena av passagerarna, som stirrade på henne intensivt, deras leenden avslöjade en delad galenskap.
“Låt mig ut!” skrek hon, men det fanns inget svar. Den skrävliga mannen dök upp bredvid henne. “Resan är över,” sa han, och med en gest av sin hand omslöt mörkret henne. I det ögonblicket förstod hon att hon hade fallit i en fälla, att denna resa inte handlade om att fly, utan om att konfrontera det hon hade lämnat bakom sig.
När hon äntligen vaknade, var Clara tillbaka i sitt hem, i sin säng. Men ekot av de skrattande barnen och de förvridna ansiktena fortsatte att eka i hennes sinne. Hon tittade ut genom fönstret och såg dimman samlas i sin trädgård, med vetskapen om att resan in i mörkret aldrig verkligen hade tagit slut. Skuggor lurade, och påminde henne om att ibland finns den sanna skräcken inte utanför, utan i djupet av en själv.