Vinden blåste hårt, och bar med sig stadens murmur när den passerade det gamla konstgalleriet där Clara arbetade. Galleriet hade sett bättre dagar, men hennes passion för målning höll henne kvar där, organiserande utställningar och tog hand om verken som hängde på väggarna. Det fanns dock en målning i synnerhet som både fascinerade och skrämde henne på samma gång: ett porträtt av en man med en genomträngande blick, som utstrålade en känsla av melankoli som verkade emanera från duken. Det sades att målningen hade tillhört en berömd konstnär som blev galen och mystiskt försvann.
Varje gång Clara passerade porträttet kände hon en konstig koppling, som om något kallade på henne. En natt, medan hon städade galleriet, kände hon en skugga som iakttog henne. Ljuset fladdrade, och när hon vände sig om, fann hon sig stående framför porträttet. Mannens uttryck hade förändrats; hans ögon verkade följa henne. En olustig känsla grep tag i henne, men samtidigt drev en okontrollerbar impuls henne att närma sig och röra vid duken.
Från det ögonblicket började saker förändras. Clara började få mardrömmar om mannen i porträttet. I sina drömmar såg han på henne med oändlig sorg, som om han kände en mörk hemlighet. Ju fler nätter som gick, desto mer påtaglig blev figuren, mer verklig, och Clara kände att barriären mellan hennes värld och porträttets värld bleknade bort.
En natt, medan hon betraktade målningen, lade hon märke till en liten spricka i ramen. Utan att tänka två gånger rörde hon vid den, och i nästa ögonblick svepte en kall våg över henne. Clara kände sig fångad i en virvel av mörker, och plötsligt var hon på en annan plats: ett dunkelt rum där mannen från porträttet väntade på henne. Hans blick var intensiv, men det fanns en djup sorg i hans ansikte. “Varför har du kommit?” frågade han, hans röst ekade i den tunga luften.
Clara försökte svara, men hennes röst försvann i halsen. I det ögonblicket insåg hon att hon inte bara var en åskådare; hon hade korsat en tröskel. Figuren kom närmare henne, och Clara kände att skräcken lurade i varje hörn av rummet. “Jag har alltid varit ensam,” sade mannen, och hans ton avslöjade djup smärta. “Jag har sett så många själar komma in, men aldrig lämna.”
Med varje ord ökade trycket i Claras bröst. Hon insåg att hennes liv började blekna bort. Inte bara i sina drömmar, utan också i verkligheten. De människor hon kände började glömma henne. Hennes vänner slutade ringa, hennes jobb försvann. Ångesten förtärde henne, och mannens ansikte blev tydligare i hennes sinne.
Desperat beslutade Clara att återvända till porträttet, i jakt på ett sätt att bryta kopplingen. Men när hon kom till galleriet fann hon platsen tom, som om den aldrig hade existerat. Målningen hade försvunnit. I dess ställe fanns en mörk spegel som reflekterade hennes bild, men inte bara det; i reflektionen stod mannens figur bakom henne, leende.
Clara kände skratt eka i sitt sinne, och hon förstod den skrämmande sanningen: hon hade blivit absorberad av målningen, fångad i limbo av mannen som en gång varit en konstnär. Nu var hon en del av hans verk, dömd att se på när andra kom in i galleriet, ovetande om hennes lidande. Eko av mannens skratt bleknade, och hans en gång sorgsna ansikte visade nu djup glädje.
I djupet av spegeln såg Clara andra fångade själar, var och en med sina egna rädslor reflekterade på sina ansikten. En ny cykel hade börjat, och medan vinden blåste hårt utanför, hade porträttet som kommit till liv funnit sin nya musa. Claras liv bleknade långsamt bort, och blev en annan historia inom den mörka duken av mannen, hennes öde förseglat i en evighet av glömska.