Regnet föll obarmhärtigt över den lilla staden San Miguel. I åratal hade samhället levt under skuggan av en legend som lurade i deras sinnen: berättelsen om mannen utan ansikte. Det sades att han dök upp på stormiga nätter, sökande efter dem som hade ingått ett pakt med mörkret.
Clara, en ung journalist som just hade anlänt, var fast besluten att lösa mysteriet. Hon hade hört berättelserna på stadens krog, där de äldre viskade sagor över drinkarna. “Mannen utan ansikte stjäl själen från dem som inte tror på ljuset,” skulle en säga, medan en annan berättade hur en flicka som inte hade lyssnat på varningarna försvann in i natten och lämnade allt i mörker.
Drivna av nyfikenhet och en önskan att skriva en artikel som skulle imponera på sin redaktör, började Clara undersöka. Hon grävde i det lokala biblioteket, där hon hittade en dammig dagbok som tillhörde en man som försvann för flera decennier sedan. Sidorna var fyllda med oroande anteckningar om visioner, skuggor i mörkret och en ansiktslös gestalt som hemsökte honom i sina drömmar.
När hon läste, kände hon en rysning längs ryggraden. Det var som om dagbokens ord kom till liv. I hennes sinne tog bilden av mannen utan ansikte form med varje ord, ett tomrum som verkade svälja ljuset. Clara bestämde sig för att besöka platsen där figuren sägs ha setts senast, en gammal skog som omger staden, där mörkret var ogenomträngligt.
Den natten, beväpnad med en ficklampa och sin inspelare, vågade hon sig in i skogen. Regnet hade slutat, men luften var tung och laddad med påtaglig spänning. När hon gick, började hon höra viskningar bland träden. “Clara… Clara…” Rösten var bekant, som ett avlägset eko, och hon kände att den kallade på henne. Hon stannade, försökte identifiera varifrån den kom.
När hon gick framåt kände hon sig fångad i en mardröm. Skuggorna sträckte sig och vred sig, och varje gång hon lyste med ficklampan verkade det som om något rörde sig precis utom räckhåll. En känsla av förtvivlan övermannade henne, men nyfikenheten var starkare. Det var då hon såg en gestalt i slutet av stigen: en lång man i en svart kappa, stående under ett träd. Hans ansikte var i skuggan, men Clara kände en rysning längs ryggraden.
“Är du mannen utan ansikte?” frågade hon, med en darrande röst. Mannen svarade inte, men en djup tystnad lade sig. Dragna av något, närmade sig Clara, kände något inom sig som uppmanade henne att fortsätta. När hon kom närmare, steg figuren fram, och för ett ögonblick belyste ficklampan hans ansikte.
Men det fanns inget ansikte. Bara ett tomrum, ett utrymme där ögonen och munnen borde vara. Clara frös. Legenden var verklig. I det ögonblicket lyfte mannen sin hand, och mörkret verkade svepa in henne. Clara kände en obeskrivlig skräck; hela hennes väsen kämpade för att fly, men hon kunde inte röra sig.
Skrämd kom hon ihåg varningarna från de äldre på krogen. Ljuset… hon var tvungen att hitta ljuset. Med övermänsklig ansträngning backade hon, sprang mot utgångens riktning. Visken blev högre, fyllde hennes sinne med ett öronbedövande eko. “Clara… Clara…”
Till slut nådde hon kanten av skogen och steg ut i månljuset. Utmattad vände hon sig om, men mannen hade försvunnit. Känslan av att bli iakttagen försvann inte, och hennes hjärta rusade när hon såg in i mörkret. Hon hade flytt, men hon visste att rädslan hade följt henne.
Den natten kunde Clara inte sova. Varje knarr i huset, varje rörlig skugga höll henne på helspänn. Men det värsta kom vid gryningen. När hon kontrollerade sin inspelare var inspelningarna fyllda med viskningar och oförståeliga skrik, men i slutet hördes en klar röst: “Du har ingått ett pakt. Nu är du en del av legenden.”
Clara kände paniken skölja över sig, men samtidigt trängde en gnista av nyfikenhet igenom. I hennes sinne hade legenden om mannen utan ansikte lämnat ett djupt avtryck. Hon hade inte flytt; hon hade blivit utvald. När solen gömde sig bakom molnen, ekade legenden i hennes sinne och lovade att hon inte skulle vara den sista. Mörkret skulle alltid söka nya ansikten att sluka.