När Sofia flyttade in i sin mosters gamla hus trodde hon att det skulle bli ett nytt och spännande kapitel i hennes liv. Huset, med sin slitna tegelstruktur och gallerförsedda fönster, hade en märklig charm. Men redan från första dagen blev en känsla av förtryck uppenbar. Atmosfären var tung av en tät tystnad, som om huset höll på mörka hemligheter.
På den första natten, när hon försökte sova, hörde hon ett svagt viskande som kom från källaren. Även om hon bestämde sig för att ignorera det, kunde hon inte skaka av sig känslan av att det fanns något mer i mörkret. Nästa dag bestämde hon sig för att utforska huset, och när hon nådde källaren kände hon en rysning längs ryggraden. Dörren stod på glänt, som om någon hade varit där tidigare. Med hjärtat bultande gick hon ner för trappan.
Källaren var en förtryckande plats, med kalla, fuktiga väggar. När hennes ögon anpassade sig till det svaga ljuset, lade hon märke till en gammal garderob i ett hörn. Hon närmade sig den försiktigt, och när hon öppnade den fann hon bara några lådor med skräp och damm. Men när hon stängde garderobsdörren hörde hon ett subtilt ljud bakom sig, som ett klöseri. Hon vände sig om, men det fanns inget där.
Dagarna gick, och viskningarna intensifierades. Varje gång hon närmade sig källaren kände hon en oförklarlig dragning. Nyfikenhet och rädsla kämpade inom henne. En natt bestämde hon sig för att spela in vad som hände. Med sin telefon i handen gick hon ner i källaren igen och började spela in, talande mjukt om ljuden och sin växande oro.
När hon talade hörde hon en klar viskning som verkade svara henne. “Hjälp mig,” sa en förvrängd röst. Skrämd backade Sofia. Men rösten slutade inte, och i ett utbrott av mod närmade hon sig garderoben. “Vem är där?” frågade hon, men det enda svaret var en överväldigande tystnad.
Natten därpå bestämde hon sig för att hon inte kunde fortsätta så här. Hon gick ner till källaren igen, denna gång med en ficklampa. När hon belyste rummet märkte hon att väggarna var täckta av konstiga märken, som om någon hade försökt fly. Luften blev kallare, och viskningen började stiga, ekande i hennes sinne. “Hjälp mig, Sofia.”
Desperat skrek Sofia, “Vad vill du ha av mig?” I det ögonblicket svängde garderoben plötsligt upp, och en skugga gled mot henne. Det var en suddig figur med mörka, djupa ögon som stirrade på henne intensivt. En paralyserande rädsla grep tag i henne när varelsen sträckte ut sin hand mot henne.
I en hast sprang Sofia ut ur källaren och smällde igen dörren bakom sig, och försökte blockera ekot av sin egen snabba andning. Men varelsen fortsatte att viska, kalla på hennes namn. Huset började vibrera, och golvet verkade skifta under hennes fötter.
Bestämd att sätta stopp för skräcken återvände hon en sista gång till källaren. Med en ficklampa i handen och hjärtat i halsgropen närmade hon sig garderoben. När hon öppnade den var varelsen inte där, men hon fann en gammal dagbok. Sidorna var fyllda med klotter skrivet av någon som hade varit fången i det huset, någon som hade sökt hjälp.
Det sista inlägget löd: “Lita inte på mörkret. Det vill inte bli befriat.” Sofia kände hur luften blev tung och kall. Hon såg tillbaka och såg figuren av varelsen, nu mer definierad, dess ögon två mörka brunnar som reflekterade hennes egen förtvivlan. “Jag behöver dig,” sa den, med en röst som ekade djupt inom hennes sinne.
I ett ögonblick förvandlades allt till kaos. Varelsen kastade sig mot henne, och Sofia kände hur hennes väsen bleknade in i mörkret. I det ögonblicket insåg hon att huset hade tagit besittning av hennes sinne, att hennes essens var fångad i källaren tillsammans med varelsen.
När lamporna i huset slutligen slocknade, svepte tystnaden över platsen. Grannarna, som hade hört Sofias skrik, kom för att undersöka. De fann huset tomt, som om det aldrig hade varit bebott. Men i källaren låg dagboken öppen, med det sista inlägget som löd: “Lita inte på mörkret.”
När vinden blåste, försvann ekot av Sofias viskning i natten, och påminde alla om att ibland, det som lurar i mörkret inte vill bli befriat.