Klockans ljud ekade i rummet som ett eko av tiden som gled genom hennes fingrar. Till en början hade Marisa funnit den gamla väggklockan i sin farfars hus vara ett fascinerande objekt, med sina intrikata detaljer och det mjuka tickandet som verkade svepa in henne i en nostalgisk atmosfär. Men efter sin farfars död blev den klockan en ständig påminnelse om den frånvaro hon kände, och med tiden började hon uppfatta något märkligt i dess funktion.
Under de första nätterna visade klockan timmar som inte stämde överens med verkligheten. En dag, medan hon satt i vardagsrummet, märkte hon att visarna hade stannat på 3:33. En rysning gick genom henne när hon kom ihåg att hennes farfar alltid sa att den timmen var ett dåligt omen. Hon kröp ihop i soffan, och i hennes sinne ekade varningarna om förbannade föremål, men hon avfärdade snabbt tanken som nonsens.
Allteftersom dagarna gick ökade spänningen i huset. Skuggor verkade sträcka sig, och ljuden på natten blev mer oroande. En dag fick Marisa ett samtal från en gammal vän som informerade henne om att hans mamma hade dött i en olycka. När hon stod inför förlusten verkade klockans visare röra sig med en oroande rytm, som om de förutsade andra tragiska händelser.
Den natten, medan hon sörjde sin väns bortgång, avgav klockan ett märkligt ljud. Det var ett klingande ljud som hon aldrig hade hört förut. När hon närmade sig, märkte hon att visarna snurrade oregelbundet. En rysning gick längs hennes ryggrad, och hon bestämde sig för att ignorera det, men nästa morgon fick hon ett annat samtal: hennes granne hade hittats död i sitt hem.
Dagarna förvandlades till en spiral av oväntade dödsfall: kollegor, vänner och till och med en avlägsen släkting. Marisa började förlora sitt förstånd. Den enda konstanten i hennes liv var klockan, som verkade röra sig okontrollerat varje gång en tragedi tillkännagavs. Desperat beslutade hon sig för att söka svar. Hon grävde i sin farfars minnen och försökte hitta ledtrådar i hans gamla brev och dagböcker.
I ett av dem upptäckte hon en referens till klockan, som hade tillhört en gammal man som påstods kunna förutsäga död. När hon läste, överväldigades hon av en känsla av skräck. Hon undrade om hennes farfar hade vetat och hade hållit klockan i familjen som en form av varning. Den natten samlade hon sitt mod och bestämde sig för att göra något hon aldrig hade gjort: försöka stoppa klockan.
Med en skruvmejsel i handen närmade hon sig klockan, och just som hon var på väg att öppna den, ekade ett högt krasande genom huset. Ljuset blinkade, och i ett ögonblick av förvirring kände hon sig fångad mellan verklighet och en mardröm. Visarna började snurra snabbare, och ljudet av tickandet förvandlades till ett öronbedövande dån.
I det kaoset såg Marisa flyktiga visioner av ansiktena på de människor hon hade förlorat, deras blickar fyllda av förtvivlan och smärta. Hon kände tiden falla samman runt henne, och i en impulsiv handling bröt hon glaset på klockan. I det ögonblicket stannade ljudet abrupt, och rummet föll i en dödlig tystnad.
När hon återfick sitt lugn insåg hon att klockan hade slutat fungera. Men en ny skräck omfamnade henne: luften kändes tät och tung, och en känsla av tomhet omger henne. Då genomborrade ett skrik henne, och när hon vände sig om såg hon sin egen spegelbild i en närliggande spegel. Det var en blek reflektion, med tomma ögon, och plötsligt förstod hon sanningen. Genom att bryta klockan hade hon inte bara befriat tiden; hon hade också släppt sin egen själ.
Med den trasiga klockan vid sina fötter hade tiden inte längre någon betydelse. Hon var fångad i ett limbo, dömd att återuppleva var och en av de dödsfall hon hade bevittnat, alltid som åskådare, ett eko av sin egen existens. Dörren till rummet smällde igen, och Marisa insåg att klockan hade markerat hennes egen död, en död som hon aldrig skulle kunna fly. I mörkret ekade ljudet av tickande igen, en påminnelse om att tiden inte hade tagit slut, utan hade börjat om, och hon var en del av den oändliga cykeln.