Ingen visste riktigt hur det hade börjat, men Klagovägen var välkänd i byn. En smal, dammig stig flankeras av vissna träd som verkade viska hemligheter till vinden. Det sades att de som vågade sig dit återvände förändrade, som om en osynlig tyngd hade lagt sig på deras axlar.
Den natten beslutade Carlos och Laura, ett par som kämpade för att hålla gnistan vid liv i sin relation, att utmana varningarna från byns äldre. De hade bråkat i veckor om sina problem, och båda kände att ett äventyr kanske skulle hjälpa dem att återknyta kontakten. Den fulla månen belyste stigen, och den svala brisen bar med sig en tröstande doft av fuktig jord. Men när de vågade sig in i mörkret började atmosfären kännas tryckande.
När de gick märkte de att tystnaden var överväldigande. Det fanns inga fåglar som sjöng eller ljud av nattliga varelser; bara knastret av löv under deras fötter. Carlos försökte bryta isen genom att prata om sina lyckliga minnen, men Laura verkade distraherad, hennes ögon fästa vid en odefinierad punkt bland träden. Det var då de började höra viskningar, knappt hörbara, som om stigen själv talade till dem. “Kom tillbaka, kom tillbaka…” sa en avlägsen röst. Laura ryste och grep tag om Carlos arm.
De beslutade att fortsätta, men stigen verkade sträcka sig oändligt. Varje steg blev tyngre, som om marken själv försökte hålla dem tillbaka. Carlos, som försökte förbli lugn, föreslog att de skulle vända tillbaka, men Laura var motvillig. Något i hennes blick hade förändrats, och han kände en rysning längs ryggraden.
Skuggorna förlängdes runt dem, och plötsligt kom mörkret till liv. Otydliga figurer började dyka upp bland träden, skuggor av människor som verkade vandra utan mål. Carlos blinkade, och trodde att hans sinne spelade honom ett spratt. “De kan inte vara verkliga,” mumlade han, men när han vände sig mot Laura insåg han att hon inte längre var vid hans sida.
Desperat ropade han hennes namn, men endast ekot av hans röst svarade honom. Figurerna började närma sig, deras ansikten förvridna i uttryck av smärta och lidande. Carlos kände sitt hjärta slå snabbare när han försökte minnas vägen tillbaka. Men stigen hade förvandlats, dess svängar och vändningar verkade nu håna honom.
Med varje steg blev viskningarna högre, som ropade på honom. “Lämna inte, lämna inte…” Ångest tog tag i honom, och när han rörde sig suddades Lauras bild i hans sinne. Var han fångad i en dröm, eller var detta en mardröm som han inte kunde vakna från?
Till slut, just när han var på väg att ge upp, fann han sig stående inför en bekant figur: Laura, med en konstig glans i sina ögon. “Varför kom du tillbaka?” frågade hon, hennes röst lät som ett eko av klagomålen som omger dem. Carlos kände marken skaka under sina fötter, och när han såg sig omkring såg han att skuggorna hade fått form, som kom närmare och närmare.
“Kom tillbaka till mig,” viskade Laura, men något i hennes blick sa honom att hon inte var densamma. Just när han var på väg att svara, kastade sig mörkret mot honom, och ett hjärtskärande skrik ekade i luften, ekande en djup och oförklarlig smärta.
I tystnaden som följde låg stigen återigen öde, och viskningen av löven förenades med ett nytt klagande, ett som just hade börjat berättas. Bygden visste aldrig, men den natten krävde stigen ännu en av sina resenärer.