Byn San Juan de las Sombras hade en egenhet som gjorde den berömd, eller kanske beryktad, i regionen: varje natt, när klockan slog midnatt, ekade ljudet av hjärtskärande skrik genom dalen. Ingen visste var de kom ifrån, men det sades vara klagorna från dem som hade försvunnit i den närliggande skogen, en plats som folk undvek att närma sig efter solnedgången.
María och hennes yngre bror, Andrés, hade vuxit upp med att höra berättelser om dessa ekon. Deras föräldrar var alltid noga med att varna dem för att hålla sig borta från skogen, men nyfikenhet och behovet av att bevisa att de inte var rädda barn ledde dem till att ge sig ut i snåren en hösteftermiddag. Atmosfären var tät, och skuggorna hängde över dem som om själva skogen bevakade dem.
När de vågade sig djupare in i skogen, bleknade dagsljuset och gav vika för en grå och förtryckande skymning. Löven knakade under deras fötter, och varje ljud verkade förstoras i den växande tystnaden. María, som alltid hade varit den modigaste, försökte behålla sitt lugn, men hon kände en klump i magen som hon inte kunde ignorera.
De bestämde sig för att stanna vid ett gammalt fallent träd för att vila. Precis när de satte sig ner, drog en rysning genom Andrés ryggrad. “Hörde du det?” frågade han, hans ögon stirrande tomt av rädsla. María rynkade på pannan, men innan hon kunde svara, genomborrade ett hjärtskärande skrik luften, ekande genom träden som om skogen själv skrek. Det var ett ljud som fick rysningar att krypa längs deras ryggar och frös deras blod.
Båda stod som förstenade, andlösa. María försökte lugna sin bror och påminde honom om att det bara var legender, men ångesten i hennes röst förrådde hennes egen otro. Ekona intensifierades, som om de plågade själarna i skogen ropade på dem, deras röster förenade i en hjärtskärande klagan som verkade komma närmare och närmare.
“Vi måste gå,” sa María, men när de försökte resa sig började jorden skaka, och skuggorna rörde sig runt dem. Plötsligt dök en gestalt upp ur mörkret: en rufsigt man med tomma ögon och ett oroande leende. “Ni borde inte vara här,” varnade han, hans röst en knappt hörbar viskning, och hans närvaro verkade absorbera ljuset.
María och Andrés tog ett steg tillbaka, men mannen blockerade deras väg. “Ni är fångade i deras spel,” sa han, medan ett ekon av skratt genljöd runt dem. Desperation tog över dem, och de började springa, men varje sväng i skogen verkade leda dem tillbaka till samma plats. Skrattet förvandlades till skrik, varje skrik mer skrämmande än det förra.
Plötsligt försvann Andrés i ett ljusblink. María skrek hans namn, men hennes röst gick förlorad bland ekona av klagorna. Hon sprang planlöst, hennes fotsteg ekade mot marken, medan hennes brors skrik försvann, dränkt i mörkret. Skuggorna stängde sig omkring henne, och skrattet förvandlades till en kör av bekanta röster: vänner, familj, alla som hon hade förlorat genom åren.
I en oväntad vändning befann hon sig framför en trasig spegel som reflekterade inte bara hennes bild utan fragment av hennes liv, stunder av glädje och sorg, och för ett ögonblick förstod hon. Ekon av skriket var inte bara en varning, utan en påminnelse om att de som hade försvunnit inte hade lämnat; de var fångade i en oändlig cykel av lidande.
Desperat tog María ett beslut. Hon stängde ögonen och skrek, ett rop som förenade alla hennes rädslor och förhoppningar. I ett ögonblick fylldes skogen av tystnad. När hon öppnade ögonen igen, fann hon sig ensam; mannens gestalt hade försvunnit, och skogen hade återfått sin lugn, men ekot av skriket hade förändrats. Nu genljöd det i hennes sinne, påminde henne om att den verkliga skräcken inte var mörkret i skogen, utan ensamheten som kunde leva inom en själv.