Dagen då Lucía hittade dockan på sin mormors vind, kände hon en konstig känsla strömma genom sig. Det var en porslinsdocka, med en sliten spetsklänning och stora ögon som verkade följa henne med varje rörelse. Dess ansikte var lugnt, men dess uttryck förändrades aldrig; den såg alltid uttryckslös ut, som om en mörk hemlighet lurade bakom dess blick.
Till en början var Lucía förtrollad av sin upptäckte. Hon bestämde sig för att ta den till sitt rum, där hon placerade den på hyllan tillsammans med andra föremål som väckte minnen från hennes barndom. Men efterhand som dagarna gick började hon känna en växande oro. Med varje timme som tillbringades i huset blev atmosfären tätare. Dockan, som en gång verkade ofarlig, började framstå som oroande. Varje gång hon gick in i sitt rum kände hon dockans blick intensifieras, som om den bedömde henne.
En natt, medan hon försökte sova, väcktes hon av en mjuk viskning. Hon satte sig upp i sängen, med hjärtat som slog snabbt, och försökte identifiera ljudets källa. Det fanns inget ovanligt, men viskningen fortsatte, verkade komma från dockan. Rösten var subtil, nästan som ett eko av undertryckta tankar. “Hjälp mig,” sa den.
Lucía reste sig, närmade sig dockan, hennes sinne fyllt av tvivel. “Hjälpa dig? Hur?” frågade hon högt. När hon gjorde det verkade temperaturen i rummet sjunka. Dockan, orubblig, fortsatte att stirra, och viskningen förvandlades till ett knappt hörbart skrik som ekade i hennes sinne. “Befria mig.”
Plågad av den oroande uppenbarelsen började Lucía undersöka dockans historia. Hon upptäckte att den hade tillhört hennes gammelmormor, som varit känd i sin by för sina konstiga praktiker. Det sades att dockan var ett kärl för andar, ett föremål som innehöll sin familjs sorg. I sin sökning fann hon en sliten dagbok som talade om mörka ritualer och ett pakt med det okända. När hon läste förstod hon att dockan hade varit en gåva till hennes gammelmormor, ett försök att fånga hennes lycka, men det hade misslyckats och blivit ett föremål för lidande.
Från det ögonblicket slutade dockan att vara bara ett dekorativt föremål och förvandlades till en förtryckande närvaro i hennes liv. Lucía kände sig ständigt iakttagen, och viskningarna i hennes sinne blev mer insisterande. Hon kunde inte ignorera att dockan var genomsyrad av negativ energi. Hon började uppleva konstiga episoder; hennes drömmar var fyllda med oroande visioner av hennes gammelmormor som grät, fångad i en cykel av förtvivlan, en oändlig historia som upprepade sig.
En eftermiddag, oförmögen att uthärda ångesten längre, beslutade Lucía sig för att bli av med dockan. Hon tog den till den närliggande skogen och begravde den i en glänta, i ett försök att befria sig från dess närvaro. Men när hon återvände hem var atmosfären ännu mer förtryckande. Ljuset fladdrade, och en mörk skugga verkade röra sig i hörnen av hennes hem.
Den natten, när hon försökte sova, ekade ett hjärtskärande skrik i hennes sinne. “Lämna mig inte!” Dockans röst genomborrade henne som blixten. Hon satte sig upp i sängen, med hjärtat som slog. Hon visste att hon inte kunde fly. Hon reste sig och, dragen av en oförklarlig kraft, återvände till platsen där hon hade begravt dockan.
När hon nådde gläntan fann hon dockan stående, som om hon aldrig hade begravt den. Månen belyste dess orubbliga ansikte, och Lucía kände en isande kyla rinna nerför ryggen. “Jag behöver dig,” viskade dockan, och i det ögonblicket förstod Lucía att dockan inte bara var fången, utan det var hon också. Mörkret omringade henne, och hennes vilja bleknade, vilket fångade henne i en evig cykel av förtvivlan.
I slutändan log dockan för första gången när Lucía gick med i skuggorna av sitt förflutna, och blev en av de förlorade själar som bodde inom den. Berättelsen om dockan skulle fortsätta, väntande på nästa nyfikna själ att ta den hem.