Regnet föll obarmhärtigt och skapade pölar på stigen som ledde till Alvarado-mansions, en gammal egendom som hade varit övergiven i årtionden. Lokalbefolkningen viskade om mansionens trädgård, en plats som, enligt dem, var förbannad. Ingen vågade närma sig, för det sades att de som gjorde det aldrig sågs igen.
Laura, en ung arkitektstudent, bestämde sig för att utforska mansionen i jakt på inspiration till sitt slutprojekt. Trots varningarna från byns äldre vägde hennes nyfikenhet tyngre än hennes rädsla. Utrustad med en ficklampa och en kamera vågade hon sig in i undervegetationen som omgav egendomen, och kände hur luften blev tätare ju närmare hon kom.
Trädgården, övervuxen med ogräs och vissna blommor, verkade komma till liv under ljuset från hennes ficklampa. Träden stod som vakter i mörkret, och den vilda vegetationen flätades samman med glömda föremål: trasiga leksaker, mögeldrabbad möbler och stenar som verkade ha uråldriga inskriptioner. När hon rörde sig framåt, kände hon en rysning längs ryggraden. Det fanns något konstigt i atmosfären, en känsla av att bli iakttagen.
Laura stannade framför en damm täckt av alger, och när hon lutade sig ner för att ta ett foto, såg hon sin förvrängda spegelbild. Men bredvid henne rörde sig en skugga i vattnet. Hon vände sig snabbt om, men fann ingen, bara trädgårdens tystnad. Hon tog ett djupt andetag och försökte övertyga sig själv om att hennes sinne spelade henne spratt. Men ett avlägset skrik genomborrade luften och fick henne att darra.
När regnet tilltog bestämde hon sig för att fortsätta. Hon vågade sig djupare in i trädgården tills hon nådde en fallfärdig lusthus. Inuti fann hon en sliten dagbok som innehöll berättelser om själar som var fångade i trädgården, deras önskningar och rädslor reflekterade i de gulnade sidorna. När hon läste kände hon en obehaglig koppling till berättelserna. Orden verkade resonera i hennes sinne, som ett eko av hennes egna längtan och rädslor.
Plötsligt blev himlen ännu mörkare, och regnet upphörde. En överväldigande tystnad fyllde trädgården. Laura kände något kalla på sig, ett viskande från skuggorna. Oförmögen att motstå följde hon ljudet till ett gammalt ekträd, där en gömd dörr i stammen svängde upp på vid gavel. Dragen av nyfikenhet steg hon in.
Inuti var atmosfären helt annorlunda. Ljuset var dämpat och varmt, men luften var laddad med påtaglig spänning. Hon insåg att hon hade kommit in i en alternativ värld, där själarna av dem som var fångade i trädgården vandrade bland skuggorna. Var och en hade ett bekant ansikte, reflektioner av människor hon kände: vänner, familj, till och med bekanta från hennes barndom.
“Varför är du här?” frågade en av figurerna med en melankolisk röst. “Känner du inte kallelsen från denna plats? Här är vi fria, fria från våra rädslor.” Laura kände hur hennes hjärta började slå snabbare, fångad mellan önskan att fly och den attraktion hon kände för denna värld. Figurerna började närma sig, var och en delade sina berättelser om förtvivlan och ouppfyllda längtan.
När hon lyssnade slog en uppenbarelse henne: hon var inte bara en utforskare, utan hade valts att bli en del av den trädgården. Ett kvävt skrik undslapp hennes läppar när hon insåg att trädgården inte bara fångade själar; den matade också på hennes egen sorg och önskningar. När hon försökte fly fann hon dörren genom vilken hon hade kommit in, men den var förseglad.
Plötsligt började figurerna skratta, ett skratt som ekade i hennes öron och blandades med ekot av ouppfyllda önskningar. Laura kände sig fångad, en reflektion av de förlorade själarna som omringade henne. I ett ögonblick av desperation kom hon ihåg dagboken och vad hon hade läst om hur man bryter förbannelsen. Med beslutsamhet vände hon sig mot skuggorna och skrek: “Jag är inte som ni. Jag kommer inte att stanna här.”
Med de orden utstrålade ett starkt ljus från eken och svepte in henne i en energikula. Trädgården började skaka, och figurerna bleknade bort i luften. Laura kände hur hon drogs tillbaka genom dörren medan skriket från själarna ekade i hennes sinne.
När hon slutligen föll till marken i trädgården, sken solen på den vissna vegetationen, och luften kändes lätt. Men när hon såg sig omkring, såg hon att dammen nu reflekterade hennes egen bild, och i djupet såg figurerna på henne med tomma ögon. Fångad mellan två världar insåg Laura att hon hade undkommit trädgården, men att hon aldrig skulle kunna fly från dess mörka arv. I slutändan var hon nu en del av berättelsen om dem som hade blivit glömda, ett eko i trädgården av förlorade själar.